Dag 1. Silvervägen – Guijaure

Strax efter klockan 12.00 på lördagen kom vi äntligen fram till Vuoggatjålme, mamma, jag, Nova och Ila. Vi hittade platsen där stigen upp mot kalfjället skulle börja och parkerade bilen. Tog på oss kängorna, kopplade fast klövjeväskan på Ila och sen upp med de tunga ryggsäckarna på ryggen. Alltså jag måste faktiskt säga att jag är riktigt nöjd med ryggsäcken, trots den drygt 18 kg tunga packningen så har ryggen klarat sig och även om jag har blåmärken på höfterna från ”avbärarbältet” så var det aldrig riktigt olidligt.

Vi började traska efter den väl markerade stigen upp mot kalfjället. Enligt skylten vid starten så skulle det vara 15 km fram till Guijaure, vårt mål för dagen. Jag har lite svårt dock för att avståndsbestämma sträckor när man går terrängen. Vet att man går ca 3km/h men terrängen varierar ju så mycket och man stannar för att njuta av utsikten osv. Vi åt i alla fall en sen lunch mellan två små tjärnar när vi kommit upp på kalfjället. En liten smitningsolycka på Ila när hon lyckades koppla lös kopplet från klövjeväskan och springa efter några renar. Tur att hon inte bar på så mycket vattenkänslig packning…

Efter lunch mötte vi två vandrare, de var de enda människorna vi såg på hela turen. Ila fick vara lös och sprang som en virvelvind över fjällvidderna. Nova som var lös mest hela tiden höll inte riktigt samma tempo som sin yngre och lättare kamrat.

Efter några timmars vandring på kalfjället kom vi till en bro, som ni kanske vet så har mor min och jag ingen direkt större förkärlek till broar överhuvudtaget. Den här bron skulle dock inte vara några problem att ta sig över, den var av trä och varken lång eller smal. Men vattnet som porlade under bron var varken strömt eller djupt så vi vadade istället.

Under hela dagen hängde ett mörkt regnoväder framför oss över fjällkedjan i horisonten. Tunga moln som bäddade in de högsta topparna. Än så länge klarade vi oss torra. Vi kunde se dalgången där vårt mål för dagen låg och kände sakta men säkert att vi i alla fall kom närmare.

Vi tog en paus och åt lite ölkorv, tog av ryggsäckarna en stund. Hälsade på en helikopter som passerade över våra huvuden. Fortsatte traska ett par timmar när vi känner att regnet inte är långt borta. På med regnkläder och regnskydd över ryggsäckarna. Jag kopplar hunden i klövjeväskan igen. Om vi inte hade fått syn på sjön Guijaure när regndropparna börjar komma så kan de hända att de följande två timmarna hade blivit riktigt tunga. Nu visste vi i alla fall att vi inte hade så långt kvar. Lagom tills det slutar regna så är vi nästan framme. Vid Guijaure finns en stuga där man för en billig liten peng kan låna ett öppet utrymme. Tanken var att vi kanske kunde gå in där och laga middagen innan vi slår upp tältet. Försöka torka kängorna osv.

Vi fick dock styra om planerna när vi stötte på en hängbro modell mindre. Så nära men ändå så långt i från. Vi hade egentligen inget behov av att passera bron eftersom att vi skulle gå åt andra hållet den följande dagen så vi bestämde oss för att leta reda på en tältplats istället. Nu var vi både trötta och ganska hungriga. Letade reda på ett vattendrag där vi kunde hämta vatten och hittade till slut en plats i skogen att slå upp tältet på. Stekte pannkaka och bacon till middag, drack en kopp kaffe och en kåsa vin innan vi somnade som stockar till hundarnas snarkningar.

Dag 2. Vandring längs Ruonekjåkka

Vi vaknade på morgonen av en regnskur. Klockan var inte så mycket så vi låg kvar i tältet tills det passerat. Åt frukost och packade ihop. Målet för dagen var mest att njuta och göra morgondagens vandring lite kortare. Vi skulle följa dalgången längs Ruonekjåkka ned mot Vuoggatjålme en bit och slå läger på lämplig plats. Förmiddagen var ganska molnig, några mindre regnstänk och vi såg låga moln passera i dalgången.

Efter en regnskur så stannade vid ett vattendrag och gjorde lunch. Knöt fast golvet från tältet som regnskydd mellan några fjällbjörkar ifall att det skulle komma regn ur molnen som passerade.
När vi sen fortsatte att gå så höll vi ögonen öppna efter en lämplig tältplats. Tog skydd under en lite större björk när det kom en störtskur sen kom vi fram till bron där leden delar sig och går vidare mot Laisstugan. Här tappade vi för en stund leden, riktigt dåligt skyltat och kartan stämde inte med verkligheten. Om inte mammsen varit lite förnuftig så hade jag nog knatat ospårat för att leta upp leden här och det hade förmodligen blivit en väldig omväg. Till slut hittade vi i alla fall en led, även om den var markerad med ett annat namn än vad vi väntat oss så följde vi den.

Ibland tittade solen fram och det var riktigt skönt att kunna ta av sig regnkläderna. Vi pausade på en öppen plats där man plötsligt fick mobiltäckning. Smsade hem och mamma som har mobilmodell äldre med ett batteri som pallar ringde hem till pappa.

Vi hittade en liten jokk där vi kunde börja leta lämplig plats att slå upp tältet. Det visade sig att det inte var det allra lättaste att hitta en plan och något så när lutfri plats. Vi beslutade oss för att slå upp tältet precis bredvid leden, det skulle säkert ändå inte passera någon där det närmsta timmarna…

Vi hämtade vatten och lagade middag. Rökt älgkött i tortillabröd med orientdressing till. Det smakade ljuvligt tillsammans med en kåsa vin. Efter att ha druckit kaffe och plockat ihop var vi hyffsat trötta, klockan var ändå inte mer än halvåtta på kvällen. Hundarna var om möjligt ännu tröttare och ville inget hellre än att krypa ned i tältet. Så efter att ha stretchat (eller det var mest mamma som stretchade, jag borde nog också ha gjort det) och lagt in allt som kunde bli blött så kröp vi in i tältet. En ordentlig regnskur vaggade oss till en tidig sömn.

Dag 3. Ned till Vuoggatjålme

Eftersom att vi somnade alldeles för tidigt igår så vaknar vi redan på natten någongång av att Ila ligger och slickar på ett skavsår hon fått av klövjeväskan. Somnar om några gånger och gör morgon alldeles för tidigt egentligen. Tältet är ganska blött när vi kliver ut, dels från den fuktiga luften och sen all kondens mellan ytter och innertält. Vi gör frukost, idag äter jag gröt och fruktsoppa och ett par frallor med mjukost. Diskar lite lätt och börjar packa ihop alla grejjor. En timma senare syns det knappt att vi haft lägerplats precis vid leden och jag tar på mig mina blöta sockar och sticker ned de blöta fötterna i dygnsura vandringskängor och snörar igen så gott det går.

Till nästa vandring behöver jag nya kängor!

Vi börjar gå det som ska bli den sista sträckan till bilen, vi räknar ut att vi gått ca 12 km under gårdagen och borde ha ca 13km att gå idag. Regnkläderna lämnar vi i ryggsäckarna, solen skiner inte helt men det verkar inte finnas några regnmoln på ingående i alla fall. Det märks att vi är påväg ned från fjället, vegetationen blir tätare och björkarna högre. Stigen vi vandrar efter är riktigt mysig och bjuder på härliga vyer bitvis.

Efter några timmar hör vi vattenfallet där jokken vi följt efter i nästan två dagar mynnar ut i sjön Sädva. När vi kommit ned på samma nivå som sjön stannar vi för lunch. Nu är benen helt slut och eftersom att huvudet vet att vi inte har så många timmar och kilometer kvar så känns kroppen ännu tyngre. Jag är inte alls sugen på att äta ännu en pastapåse till lunch utan vi äter bara några smörgåsar, den sista chokladkakan och lite jordnötter.

Den sista delen av vandringen längs sjöns kant kommer att bli det som förmodligen är vandringens tyngsta sträcka, inte för att den är tunggådd utan mest för att kroppen är tung och det är frustrerande när det känns som att sjöhelvetet aldrig tar slut. Vi blir törstiga av att höra vågorna skvalpa mot den steniga stranden och stannar flera gånger för att dricka det friska fjällvattnet. Några renar går före oss på stigen och håller hundarna lagom pigga. Den sista biten ligger kameran tryggt nedpackad i väskan och vi lyfter benen så högt vi kan över stock och över sten. När vi till slut når bilen, hyffsat trötta, parkerar hundarna fort på sin plats och somnar direkt. Vi tar av oss strumpor och skor innan vi påbörjar den drygt tre timmar långa bilfärden hem.