HojnaSandra

Den här morgonen vaknar vi till tredje advent. Minusgraderna som under natten gick ändå ned till tjugosju har sakta börjat stiga. Den vilda valpen som fick ligga inne mesta delen av gårdagen har energi ändå ut i svanstippen. Hon hoppar glatt upp i sängen och väcker husse redan innan klockan fem på morgonen. Älskar att hon varje morgon väcker husse fastän det oftast är jag som kliver upp och släpper ut henne.

En vecka som har varit kantad av förkylning och feber är snart till ända. Och till skillnad från den vilda valpen så behöver jag verkligen fylla på med energi. Jag behöver dagsljus och friskluft. Och kanske en pepparkaka eller två.

Så när mörkret har lättat och kvicksilvret klättrat upp några grader blir det några timmar utomhus idag. På vilket sätt har jag inte beslutat ännu. Är lite sugen att ta turskidorna ut till träsket eller kanske fylla ryggsäcken med ved och traska till ett vindskydd för att koka kaffe? Det spelar egentligen mindre roll vad det blir, huvudsaken är att komma ut och fylla på med energi för att orka genom nästa veckas arbete!

Igår vid halv tio på kvällen blev det plötsligt kolsvart i huset. Strömmen gick. Inte så oväntat då vi hört att flera andra byar varit strömlösa tidigare under dagen. Inte heller helt oväntat på grund av den tunga snön som just nu tynger ned alla trädens grenar.

Efter att vi försökt komma ihåg vilka lampor som var igång när strömmen gick, och slagit av dem, så gick vi och la oss. Jag somnade som vanligt rätt så omgående men jag har hört att strömmen har kommit och gått under natten. Micron piper nämligen varje gång.

Vaknade i alla fall vid halv sex och då var strömmen fortfarande borta. Det hade börjat kyla av inomhus och jag drog täcket högre upp för att försöka somna om. Ingen idé att försöka somna, jag var redan vaken och skulle aldrig ha kunnat somna om. Så jag kröp ut ur täcket och drog på mig kläder.

Precis när jag tänt de sista stearinljusen och börjat fundera på hur mycket gas jag har kvar till stormköket så kommer strömmen tillbaka. Micron piper, kylskåpet går igång och husets fläktsystem börjar brumma.

Jag släcker de lampor som aldrig blev släckta igår kväll och låter stearinljusen fortsätta brinna. Passar på att ladda mobil och powerbank. Risken finns ju att strömmen inte blir så långvarig. Slår igång kaffebryggaren och tänker på hur beroende vi verkligen är av den där strömmen och att man aldrig är förberedd när den plötsligt försvinner.

November är den månad på året som jag gillar allra minst har jag insett. Det är mitt emellan höst och vinter. Den snö som kommer tinar oftast bort ett par dagar senare och det känns som att hela månaden är en enda lång ishalka.

Höstens färger är sedan länge borta och solen försvinner ungefär lika fort som den kom. Timmarna med dagsljus är få och det känns som att man lever i ett ständigt mörker.

Hur ska jag ta mig igenom november då?

Ja, jag har ju tagit mig genom november 34 gånger förut så det borde ju inte bli några problem det här året heller. Men för att komma ut på andra sidan månaden med lite energi så tänkte jag så här:

En dag i veckan tillsammans med soluppgången

Novembersolen är magisk. Både soluppgång och solnedgång kan vara hur färgsprakande och vacker som helst. Oftast är jag på jobbet under novembers ljusa timmar men jag tänker att det här året ska jag lyxa med sovmorgon en dag i veckan och möta solen på morgonen (tack chefen för flextid!).

Helgerna kommer att bli min räddning

Sen har vi ju faktiskt tre helgen kvar i november också. Dem vill jag ta vara på och spendera så mycket tid som möjlig utomhus. Jag tänker lördagslunch över elden och söndagskaffe på en stubbe i skogen ungefär.

Skulle inte vara helt fel med en lördagsmiddag utomhus heller men så har vi en skogsvägrande nästantonåring i huset just nu som skriker nej så fort det kommer på tal. Får väl se vilka mutor man kan trolla fram.

Stjärnhimlen & norrskenet

November kan också bjuda på stjärnklara kvällar och norrskenet gör besök då och då. Jag har hittat en plats där jag tänker att utsikten över himlens skådespel kan vara underbar. Dit tänker jag ta mig någon stjärnklar kväll och lurpassa på norrskenet!

Vad är dina känslor för november?

Vi går mot vinter. Det blev så tydligt när första snön föll igår. Jag är inte alls redo för vinter ännu. Känns som att jag har så mycket mer att plocka ut ur den här hösten. Känns som att hösten var alldeles för kort?

Blåbären mognade tidigt och jag hann inte plocka de liter jag tänkte plocka. Kantareller hann jag knappt söka och trattkantarellerna har ju just kommit fram känns det som? Nej, hösten får gärna stanna hela oktober så att man får tid att suga ut det allra sista innan vinterdvalan kommer!

Jag skulle vilja hinna testa lite höstfiske. Fiskeförbudet hävs i mitten av oktober i ”vår” älv. Och dricka kaffe på stubbar i skogen en helgmorgon har jag inte heller hunnit med? Eller i alla fall inte tillräckligt många gånger.

Och så var det de där tranbären som jag ska hinna plocka. Det börjar bli dags nu! Nej vintern får faktiskt lov att vänta lite, jag är inte redo än!

Den överdrivna sommartemperaturen har övergått i en kvav, klibbig och tungandad form. Några grader svalare men fortfarande ganska plågsam för mig.

Inomhus är ostädat. Spår efter barfotafötter som släpat med sig döda gräsrester. Spår efter att ingen hund längre bor i huset, dvs ingen äter längre upp det ätbara som hamnar på golvet och ingen i huset har lärt sig att man faktiskt måste plocka upp det man spiller nuförtiden. Spår efter att det faktiskt borde städas men vem har lust att städa när det är semester?

Jag söker skugga och en del av mig önskar att sommaren aldrig ska ta slut. Att den där lottovinsten kommer på lördag och att jag får fortsätta leva semester hela livet. Den andra delen av mig längtar efter det som kommer. Hösten, kylan och framtiden.

Det känns som att inget blir gjort dagar som dessa men jag försöker intala mig själv att det är det som är semester. Man måste inte göra. Måste inte hinna. Måste inte skynda.