Luften är äntligen hög och klar och vi är någonstans mitt emellan sommar och höst. Jag fick en sån enorm skogslängt och kände jag att jag var tvungen att ta mig ut. Nu när vi inte längre har någon hund i familjen så blir alldeles för sällan man kommer ut till skogs.
Parkerade bilen längs en skogsbilväg och traskade ut till skogs. Lite planlöst promenerande bland blåbärsriset, en stunds filosoferande på en sten och bara en liiiten bit till längs den igenvuxna stigen.
Det kryllar av blåbär i våra skogar. Och stora är de också. Jag kan inte bara gå förbi. Måste stanna och plocka.
Sen doften av skvattram när man passerar lite blötare marker. Åhh, jag vill bara kapsla in den doften och ta med mig hem! Uttorkad lummer på en plats och på en annan inte alls så uttorkad.
Tar en annan väg tillbaka till bilen och sen känslan av att energinivån är återställd och skogslängtet har fått sitt.
