”Coffice” och vilse i skogen

En måndag utan något verkligen viktigt inplanerat i kalendern. Några minusgrader och sol utanför fönstret. Jag bestämde mig för att ta en sån där ”coffice” som folk i storstäderna brukar ta fast jag skulle ta min i skogen. Coffice är väl egentligen när man arbetar från ett café med internetuppkoppling, fast eftersom att jag inte har så många caféer att sticka till så packade jag min termos och ett par anteckningsböcker tillsammans med kameran och ett fårskinn i ryggsäcken. Kastade in turskidorna i bilen och drog till skogs.

Såg framför mig att skida ungefär en halvtimma till en solig plats i skogen jag besökt tidigare och sedan slå mig ned på ett lammskinn och njuta av mitt kaffe samtidigt som jag skulle bena ut lite framtidsfunderingar. Men istället fick jag en svettig skidtur med en hastig kopp kaffe i halvskugga.

Det började med att det inte gick att parkera bilen på den plats jag först hade tänkt så jag körde vidare och tänkte att skidturen helt enkelt fick bli lite längre än planerat. Parkerade bilen när jag äntligen fick möjlighet, kopplade den ystra hunden i midjebältet och spände på mig turskidorna. Skaren var stenhård och trots det obefintliga glidet på turskidorna gick det undan mellan träden. Jag styrde egentligen bara rakt ut till skogs utan att tänka på vart jag åkte. Hunden drog som besatt och vi fick upp en riktigt härlig fart över ett kalhygge där solen gassade på kinderna. In i skogen igen där jag fortsatte parera runt träden som nu blev allt tätare, vi fick söka oss en bit åt väldigt fel håll för att kunna korsa en bäck som länge låg i en alldeles för brant sluttning. Till slut insåg jag att jag absolut inte skulle komma till platsen som jag först hade tänkt men jag fortsatte skida på ändå. Druttade på ändan efter att ha tjorvat in hundens lina i en buske och hade stora problem att ta mig upp, tur att ingen såg mig.

När vi kom in i en tät ungskog med färska älgspår var hunden totalt utflippad så jag plockade av mig skidorna och gick till fots genom skogen. Väl ute hittade jag en halvsolig plats där det var vindstilla så jag slog med ned bland älgskiten för en kopp kaffe. Funderade på hur lågt jag hade åkt och hur lågt jag hade tillbaka till bilen. Kan väl inte säga att jag var vilse, jag visste åt vilket håll bilen låg, men jag hade ingen aning om hur långt bort jag kommit. Delade den medhavda smörgåsen med hunden och drack upp kaffet.

Att sitta kvar och ”planera framtiden” var aldrig något alternativ, jag hade redan hunnit börja frysa och Ila var allt annat än lugn och stillsam. Vi skidade vidare i riktning mot vägen där jag parkerat bilen. Det tog inte alltför lång tid innan vi kom ut på vägen men en hel kilometer från bilen. En härlig skidtur fick jag om inte annat. Det där med ”coffice” och framtidsplanering får jag ta en annan dag!