Efter ett halvårs paus blev det plötsligt dags för en uppdatering här. Det har nämligen varit en omtumlande vecka och jag känner att jag måste få skriva ord.
I måndags fick min fyrbenta livskamrat vandra vidare till Nangijala och hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.
Efter nio år med Ila är livet plötsligt hundlöst. Inga tassar nedför trappen när skafferiet öppnas, inga bedjande blickar vid köksbordet och ingen som bokat min fåtölj i tv-rummet om kvällen. Saknaden är enorm och känslan är ovan.
Den 25:e maj blev hon nio år. Vi har sett att hennes hälsa stegvis blivit lite sämre allt eftersom, egentligen sedan snön försvann. På fredagen var hon dock sitt vanliga jag, om än lite trött. Lördagen ville hon helst inte röra på sig alls och under söndagen blev det värre. Jag bestämde mig för att det här slutet. Hon ska inte behöva lida eller ha ont.
Så hon fick somna in hos veterinären på måndagsmorgonen. Jag vet att det var rätt beslut men ändå var det så klart tungt. Nu slipper hon lida men vi blev kvar med det stora tomrummet.