Jag blir lämnad hemma ensam med hunden när de övriga två i familjen beger sig till grannkommunens slalombacke över dagen. En hel dag, helt för mig själv och inget som måste göras. Så vad gör jag?
I samma stund som bilens baklykta försvinner i kurvan längre ned på gatan så drar jag på mig vindbyxorna och en fleecetröja. Solen gassar från en klarblå himmel där ute och det blåser hårt. Det gäller att komma ut tidigt på förmiddagen för att snön inte ska hinna bli för mjuk. Med hunden i kopplet kliver jag ut i blåsten. Väljer i sista sekunden riktning för promenaden och traskar iväg.
”Jag ska bara gå upp till Långmyren och njuta av solens strålar, sen kan jag vända om igen” tänker jag. Njuter hela vägen upp till Långmyren och precis innan vi kommer fram lättar en tjäderhöna från en barmarksfläck. Skoterspåren är hårda att gå på och jag känner mig ”lätt i kroppen”. Bara en liten bit till, sen ska jag vända… Eller orkar jag hela vägen till asfaltvägen?
Tillslut har jag gått så långt att det är lika bra att fortsätta ut på asfalten och gå längs landsvägen tillbaka hem. Det blåser ordentligt och jag drar kapuschongen över huvudet. Glad att jag inte har skidor på fötterna, även om det hade varit härligt, men snön är så hård att det hade gått alldeles för fort för min smak i nedförsbackarna.
När jag kommer hem efter en och en halv timma och åtta kilometer under fötterna är jag vrålhungrig. Äter en äggsmörgås, tar en dusch och tar sedan bilen till affären. En chokladkaka och ostkrokar, prefekt lunch när man är ensam hemma. Slår igång kaffebryggaren och lägger mig sedan i soffan och sträckkollar på tjejfilmer tills dess att resten av familjen kommer hem igen. En typiskt annorlunda lördag som lägger sig skönt runt själen. <3