Det var en helt vanlig fredagsmorgon. Efter frukost tog jag på mig kläder för morgonpromenaden med hunden, den där vanliga morgonrutinen när vi följer Frida till skolan. Vi brukar börja klä på oss ytterkläderna och sedan kommer hunden ungefär tio sekunder efter att hon hör ljudet av att man tar i hennes koppel. Inte den här fredagen, inget ovanligt iochförsig ibland får man ropa på henne om hon känner för sovmorgon istället.
När hon till slut kom ned såg jag direkt att något inte var som det skulle, hon rörde sig väldigt onormalt. Sen vägrade hon morgonpromenaden, det spelade ingen roll åt vilket håll jag försökte gå, hon skulle inte med.
Det händer ibland att hon vägrar morgonpromenaden, om det regnar eller alldeles för tidigt på morgonen men så var inte fallet den här morgonen. Vi gick in igen, hennes bakdel hängde inte alls med, jag fick hjälpa henne. Hennes blick var tom och jag bäddade ned henne på ett fårskinn på golvet i köket.
Alla tankar man hinner tänka, vad är det som är fel? Har hon skadat sig på något? Har hon fått epilepsi? Vad gjorde vi igår och vad gör jag nu? Satte mig i telefonkö till veterinären, när jag väl kom fram tyckte telefonisten att jag skulle komma in med Ila men de hade inga akuttid kvar för dagen. Eftersom att det var fredag tyckte hon att jag skulle ringa Gammelstads djurklinik i Luleå. Jag fick en tid på eftermiddagen och gjorde mig redo för att åka dit. Med hjärtat i halsgropen. Ganska inställd på att jag mest troligt skulle bli tvungen att åka hem utan hund.
I väntrummet hos veterinären skakade Ila, jag kunde inte säga om det var av smärta eller av stress. Hon bad om att få sitta i mitt knä så jag lyfte upp henne. Sen satt jag där i 45 minuter med en tjugofemkilos hund i knät innan det äntligen blev vår tur. Veterinären klämde och kände på Ilas bakben och rygg, han ställde en massa frågor och jag försökte svara så gott jag kunde. Lite lugnande, några röntgenbilder och en ”dags att vakna spruta” sedan konstaterade veterinären att det är Ilas höfter som spökar. Att hon gått ett tag med dåliga höfter och tappat muskulaturen i ena sidan av bakdelen och till slut orkade hon inte hålla upp kroppen ordentligt längre.
Förstå lättnaden när man inser att man faktiskt kan ta med sig sin hund hem igen efter att man varit rätt så inställd på att det är sista gången vi ses. Men sedan skammen över att man inte lagt märke till att hon varit dålig under rätt så lång tid… Man känner sig ungefär som världens sämsta djurägare!
Nåväl, Ila får gå på smärtstillande en tid framöver för att öka chansen till att bygga upp musklerna i bakdelen igen. Sen får vi se hur det fungerar och hur vi går vidare. Redan dagen efter veterinärbesöket var hon sitt vanliga jag igen och hur pigg som helst! Jag hoppas att vi får några år till tillsammans i alla fall!