Fast än det snart gått en vecka sedan jag tog beslutet så har jag fortfarande lite svårt för att prata om det. Den här hösten har varit otroligt intensiv för mig och jag satte mig i en sits jag fick svårt att hantera. Att börja om och plugga på heltid efter ett halvårs studieuppehåll samtidigt som man jobbar extra och driver ett (om än litet) företag vid sidan om blev helt enkelt för mycket för mig. I min fantasi skulle det gå hur bra som helst…
Efter en vecka med magont och sjuk ångest över skoluppgifter som jag inte förstod mig på eller hade förmågan att lämna in i tid så bestämde jag mig för att tacka nej till att fortsätta jobba extra och fokusera på min skolgång. Att lägga allt krut på skolan för att hänga med och kunna avsluta terminen. Men stressen försvann inte alls som jag trodde att den skulle göra. Istället blev jag bara mer stressad och till slut funkade det inte alls.
Och det tar emot att erkänna vad jag faktiskt nyss har gjort. Jag har hoppat av skolan med en fjuttig termin kvar. 3 års studier har jag i princip kastat i sjön. Ett riktigt misslyckande. Att inte klara av att färdigställa studierna när jag kommit så lågt.
Men vet ni, hur befriande det faktiskt var att ta beslutet. Jag kan ju faktiskt ta upp studierna igen i framtiden och all press från mina axlar försvann. Resterande del av det här året ska jag ägna åt mitt företag och vid sidan om det ska jag vikariera en del och fortsätta sökandet efter ett jobb att trivas med. Jag är sjukt peppad på att lyckas avsluta det här året med flaggan i topp!